I look for art and I make it
from the familiar and the ordinary,
so nobody will notice,
be forewarned,
have time to take an attitude,
be forearmed,
rather they will be surprised,
by something inexplicable
by experience, by an intimation,
without the art situation
or its hallmarks,
they invent it for themselves,
see, not just look.


Jag söker och gör konst
av det bekanta och vardagliga
så att ingen skall märka,
bli förvarnad,
hinna ställa in sig,
alltså beväpna sig,
utan överraskas
an någon oförklarlig
upplevelse, aning,
bortom konstens situation
och kännetecken,
själv få upptäcka,
och varsebli, inte bara se.

Anu Tuominen 1995

Should I stop gathering?

Gathering is liberating. You are free to roam, look around, wander in every direction. One of the privileges of being an artist is that I can use my work hours for gathering. I’m free to travel in search of treasure as far as the shores of the Arctic Ocean, and when I travel, I take time to stop and scout every flea market, reuse centre, and café. 

A gatherer enjoys more freedom than a collector. A collector knows in advance what they’re hunting for. Gathering is a simple form of accumulation, while collecting fills gaps in a preconceived plan. Collecting is a diminutive form of gathering: you choose one thing here, another there, but selectively, in small volumes. 

There is an almost indistinguishable difference between the Finnish words kerääminen (gathering) and keräileminen(collecting), both in spelling and in what the two words mean to me. A while ago, when a text of mine was being translated into English, the translator repeatedly had to check which word I actually meant: gather or collect.

Gathering and collecting are both forms of discovery. I discover things, because I want to, because I actively work to discover. 

But, even to discover something unexpected, you have to be prepared - you have to expect to discover the unexpected. You can’t sit around waiting for surprises to come to you - you must set off it search of them.

These days I’m starting to make most of my best surprise discoveries in my own storeroom. 

Because I use this material in my art-making, I have free licence and a good excuse to roam and gather. Admittedly I already have enough material and ideas in storage to last a lifetime. Too much, already? Should I stop doing what I’m good at, the thing I do with the greatest talent, diligence, and enthusiasm - should I stop gathering?

Gathering is a quest for surprise treasures... on beaches, in dumpsters, at flea markets. You can’t make a surprise discovery in an antique shop, because somebody else has already discovered it for you.

Many of my works would not exist had I not amassed large volumes of objects and many different versions of the same item. But every work originally starts out as just one item - as one unexpected, unplanned discovery.

A good find must also be a good bargain - it should cost less than the object’s real value, or at least less than the value I assign it. I pay only bargain-basement prices for my basement of bargains. 

A beautiful flaw or attractive crack can be valuable to me. I don’t add them myself; I don’t want to destroy.

A used item bought for a pittance is a convenient, frugal and ecological choice - and of course it saves money. A cheap object is free of burdens, there is no pressure to finish the piece immediately, to exhibit or sell it right away. 

The physical items that I place in storage - objects and materials - are also placed in mental storage as raw material in my mind.  

If I need a particular yarn in a specific colour and thickness, the best place for me to hunt, sift and test is my own storeroom. It’s there, conveniently near, cheap, and the selection is wider than anywhere else. I keep my collection of cooking utensils in my kitchen, and, when the need arises, I use my own furniture as pedestals or exhibition props. 

You learn things by gathering. I have discovered many things about household items - their properties, durability, materials, jointing methods, historical styles and geographical peculiarities. Gathering offers me an opportunity to admire different colours, textures, forms, unusual designs, and the most wondrous array of unusual items. I compare the beautiful and the ugly, appreciating details and quirks. I hunt greedily, desiring more every day, and my hunger is not even hard to satisfy. 

I am always delighted to come up with a new idea or plan a work that requires me to set off on yet another hunt. 

I have gathered all sorts of things.  One day I plan to create a ‘total artwork’ - a perfect collection of items, each one necessary and irreplaceable.

If I ever include a real collector’s item in one of my works, such as a piece of Arabia chinaware, it has to be chipped or cracked, defective in some way, so it can no longer be viewed as a ‘collectible’ - so that I cannot be accused of misusing a rarity or, worse yet, capitalizing on its collector value. 

Store-bought ready-mades used as raw material in art-making come with certain expectations concerning their ‘correct’ usage. They have a place of origin, a designer, producer, name, price tag, and possible even copyright. They are not pure, neutral material. 

Provenance is important in the museum world. Found objects don’t have a provenance - their story and background are unknown. This is a welcome feature for me - when the material is nothing but pure material. It belongs to nobody; it has no function or utilitarian value, and perhaps no obvious value whatsoever to speak of. What it does possess, however, is form, colour, texture, and the shell of its original function. I try, however, to avoid objects that smack of nostalgia. 

When I gather and use worthless everyday items, it sometimes happens, over time, that the original material might eventually grow more interesting and valuable than the artwork itself. Values, and the things we value, have always kept changing throughout history.

It’s amusing to think how a worthless old brush found lying on a beach can be transformed in my workshop and end up admired and praised as part of an art exhibition. A miraculous metamorphosis takes place when a barely recognizable, lichen-covered brush is transformed into a hoarfrosted forest. It is a privilege to be the first one to witness such miracles - or, better yet, to be guilty of making them happen.  

Anu Tuominen, 2012

Borde jag sluta sakleta?

Att samla är frihet. Samlandet ger friheten att ströva och se sig omkring, åt alla håll. Genom den frihet jag har som konstnär får jag samla på arbetstid. I min samlarfrihet ingår upptäcktsfärder på Norra ishavets stränder, resor med besök på loppmarknader och återvinningscentraler, avstickare på kaféer.

Det finns två slag av samlare, den spontana sakletaren och den systematiska samlaren. Sakletaren är friare än systematikern, som redan vet vad som saknas. Sakletaren är inriktad på kvantitet, medan systematikern fyller luckor i en färdig plan. Systematikerns samlande är diminutivt i förhållande till sakletarens: det är att plocka litet här, litet där, sammantaget inte så mycket. När mina texter översattes till engelska ville översättaren veta vilket ord som skulle användas vid respektive aktivitet, gather eller collect. På finska är skillnaden till det yttre inte så stor mellan orden kerääminen och keräileminen, och skillnaden betyder inte så mycket för mig själv heller. 

Att samla är i båda fallen lika med att göra fynd. Jag gör fynd för att jag vill fynda och gör mitt bästa för att kunna fynda. För att kunna hitta det oväntade måste man vara förberedd på att göra fynd, förvänta sig att finna det oväntade. Jag kan inte bara vänta, utan måste dra. Numera gör jag flest oväntade fynd i mina egna lager.

Jag har lyckats ge mig själv tillåtelse och svepskäl att gå omkring och sakleta, eftersom jag använder fynden i mitt arbete. Visserligen har jag redan material och idéer så det räcker för resten av mitt liv. För mycket kanske? Borde jag avstå från det som jag är bra på och har fallenhet för? Min flit och min iver? Borde jag sluta sakleta?

Att sakleta är att leta efter oväntade fynd. Vid havet, på hyrflak, på loppisar. I antikaffärer kan man inte göra fynd, där har föremålen redan fyndats. Jag har verk som inte skulle finnas om jag inte samlade på mängder och myckenhet, på olika individer av samma föremål. Men också dessa verk fick sin början när jag fann det första exemplaret, det oplanerade fyndet. 

En stor del av fyndandet är fyndets billiga pris, ett pris som är lägre än fyndets värde eller det värde jag tillskriver det. Ett fynd till fyndpris.

Ett fint hål eller en vacker spricka är ett värdefullt fynd i mina ögon. Jag gör inte hål själv, för jag vill inte ha sönder saker.

Ett begagnat föremål till billigt inköpspris är ett okomplicerat, resurssnålt och ekologiskt val, och naturligtvis betyder det också att jag sparar pengar. Ett föremål som inte har kostat mycket har ingen barlast och tvingar mig inte att omedelbart göra något av det, som att genast ställa ut och sälja. Fysiska föremål som flyttas in i lagret, alltså saker och material, har samtidigt förvandlas till material också i mitt huvud.

När jag till exempel behöver och letar garn av en viss tjocklek, en viss kvalitet och en viss nyans är mitt eget garnmateriallager den enda möjliga platsen för mig att experimentera och slå fast vad som behövs. Mitt eget lager är på plats, det är mest fördelaktigt och urvalet är bredare än någon annan stans. Mitt köksutensilielager finns i mitt eget kök och mina egna möbler använder jag vid behov som underlag eller piedestaler och för att inreda utställningslokaler.

Man lär sig medan man samlar. Jag lär mig om bruksföremålens funktion och hållbarhet, om materialval, fogar, tidsperioder, geografiska skillnader. När jag samlar kan jag beundra färger, ytkänsla, utformade former, originella lösningar och de mest häpnadsväckande föremål. Jag får bedöma vackert och fult, detaljer och egenheter. Jag går på jakt och roffar åt mig, varje dag vill jag ha mera, och det är inte ens svårt.

Jag hittar gärna på, alltså skisserar upp, verk som gör att jag igen får gå ut och samla.

Jag har samlat nästan vad som helst. En dag skall jag åstadkomma ett helhetskonstverk där varje grej har sin plats.

När jag använder samlarföremål, till exempel ett Arabiakärl, måste det nog vara åtminstone en smula trasigt, litet defekt, för att det inte längre skall tillhöra samlarföremålens kast. På det sättet undviker jag att göra mig skyldig till missbruk av värdeföremål och drar inte heller växlar på samlarvärdet.

Ready-mades som köps i affär för att användas som material har ett inbyggt krav på hur de skall användas och framförallt på hur de skall användas på rätt sätt. De har också en mottagare, en formgivare, en tillverkare, ett namn, ett pris, en eventuell upphovsrätt. De är inte neutralt, rent material.

I museivärlden är föremålens proveniens viktig. Upphittade föremål har ingen proveniens, deras historia och bakgrund är okända. Det är en bra sak ur min synpunkt, materialet är material och ingenting annat. Det tillhör ingen, det har inte längre någon uppgift, inget bruksvärde eller annat värde. Däremot har det form, färg, yta, den ursprungliga uppgiftens betydelse. Jag vill också helst undvika doften av nostalgi.

När jag samlar på mig föremål och använder sådant som är mindre värdefullt och alldagligt är det möjligt att det ursprungliga materialet med tiden blir intressantare och dyrbarare än mitt konstverk. När tiderna förändras skiftar också värden och värderingar så som de alltid har gjort.

Det är roligt och lustigt när en trasig borste upphittad på en strand genomgår en förvandling i ateljén för att till sist blir föremål för förundran och beundran på en utställning. Att ett föremål förvandlas till något annat är ett under; en nästan till oigenkännlighet sliten mossig borste förvandlas till riktig rimfrostig skog. Det är ett privilegium att som den första få bevittna dessa under, och att rentav få vara skyldig till dem.

Anu Tuominen, 2012

Black on white

Bläck, is it black? Are blackboards black? Are blueberries blue? Are redwoods red or green? 
Blue and yellow make green: chlorophyll.
An orange is orange and a violet is violet. Are all violets violet? 
When you mix blue and red, when do you get violet, when lilac, when purple? 
If egg whites are white, shouldn’t yolks be egg yellows?
We should eat our greens but avoid red meat.

When you write the name of a colour in a different colour. Write red in blue.
Is red hot? Is blue cold?  When you heat blue in a saucepan, is it cold or hot? 
When the name of an object reminds you of a colour. Which colour does it 
remind you - or others - of? Tomato?
A black box is a white cube is a black hole. White is blanco.

Greenery is not always green. Water is not always blue - if indeed ever. 
A walk in the woods at dusk: a golden section at the blue hour.
The earth is black. The dawn is golden. The sky blackens. A blanket of white suddenly covers the ground. The day is grey; the landscape is leaden like a pencil drawing.
Spring: green thumbs, rosy cheeks, blue lips, white fingers. 
The hearth is black. The fire is white-hot.
Do you take your coffee black or white?

Other minor characters: colourless, colourful, blue-blooded, grey (mousy, birdlike), 
black sheep, black cat, dark horse...
A red herring, perhaps?

Anu Tuominen, 2014

Svart på vitt

Bläck, is it black? 
Är blåbär blåa, vita vinbär vita? Är rödbläran röd eller grön?  
Grönsaker i växthus, green things in a greenhouse.
An orange is orange and a violet is violet. Are all violets violet?
När är färgen som blandats av blått och rött blåröd, när är den violett, när är den lila?
En äggula är gul och en äggvita vit. Blått och gult: klorofyll.
Det sägs vara nyttigt att äta färgrika grönsaker men man bör äta mindre rött kött.

När färgens namn skrivs med en annan färg. Skriv rött med blått. 
Är den röda färgen varm och den blå kall? Är det blåa som värms i kastrullen kallt eller varmt?
När namnet på ett föremål får en att tänka på en färg. Vilken färg kommer du att tänka på, 
vilken tänker någon annan på? Tomat.
En svart låda är en vit kub är ett svart hål. Vitt är blanko. 

Skogen är inte alltid grön. Vattnet är inte blått överallt, är det blått någonstans? 
En kväll i den gröna skogen: ett gyllene snitt precis innan en blå stund.
Jorden är svart. Morgonen ljusnar, himlen svartnar. För ett ögonblick är jorden vit.
Dagen är grå, landskapet som en blyertsteckning.
Våren: den med gröna fingrar har röda kinder och blåa läppar.
Svart kaffe? Eller tar du blå eller röd mjölk i?  

Andra personer: färglös, färggrann, blåblodig, grå (mus och sparv), 
svart får, svart katt, vit springare...
Var finns berättelsens röda tråd? 

Anu Tuominen, 2014

Where is the Cat in the Catkin?

I have never particularly liked naiveté in art. Nor humour. Taste is a product of history reproduced through education. Ever since I was a small boy I’ve learned to like two kinds of art. It has either been extremely aesthetic - sensitive and beautiful - or imbued with heavy experience, strong expressiveness. But things beautiful and heavy also turn into clichés very soon. And one becomes used to everything. Then along came a new kind of political art, critically analysing gender roles, identity, everyday life and the institutions of art. But for how long can a middle-aged man find something exciting in young women artists studying their identity from one year to another, in almost identical. The result is international clean. At its worst, art is quite boring.

A new start. I have never particularly liked naiveté in art. Nor humour. But then along came Anu Tuominen. Her imagery, continually analysing the cases of language and branching off in all possible directions as voyages and expeditions of discovery, invites the viewer to take part. After many years and many frustrations I finally found an artist whose works I could genuinely - and in a somewhat old-fashioned way - claim to love. I even rediscovered my lost puerile envy: Why didn’t I do that? That’s how it should be! Dammit, why didn’t I think of that?

Anu Tuominen is definitely the most genuine Lévi-Straussian bricoleur that I have ever come across in contemporary art. Her myriad flea-market finds are accumulated, combined, transformed, lined up, concatenated and classified into all areas of our everyday visual world. In addition to the image, she also addresses language, visual idiom and metaphor. Where is the cat in the catkin? Tuominen’s works present an endless array of parallels, analogies, continuums and hierarchies. She transposes the image into words and the word into images, the public into things private, and the private into the public.

When Anu Tuominen begins work on a piece, she is genuinely naive, looking at the world in childlike amazement. She innocently asks all imaginable questions, and their corollaries, boldly posing even stupid ones. But looking at the finished works the viewer does not see a naivist but an innovative and mature grammatologist. Anu Tuominen is also a humorist, but she does not tell jokes. A told joke is deflated, as often happens to initially incomprehensible art once it is understood. Tuominen’s works are not deflated. Inexorably, time and again, she demonstrates how things small are beautiful and large - but above all joyous and fun. Her works present us with a world, our own world, the past world of our grandparents, and the future world of our children, viewed slightly beneath the surface. Tuominen is an archaeologist of knowledge, and a gardener of the image, scraping into view the small roots that often make two plants one. And although post-modernism has taught us that everything has already been done, something completely new is sometimes still created. Anu Tuominen has done that. She developed the poetics of thegrammatology of the everyday.

Otso Kantokorpi, 2001

Anu Tuominen

Daily trips to the flea market have
played havoc with Anu Tuominen’s
living arrangements. Her three studios/
storage spaces are now full, and so is her
flat. "I am too lazy to go to my studios,"
she jokes, "I work at home on the sofa
watching television at the same time."
The Helsinki-based artist created her
first collaged piece after discovering
some old maps in the rubbish. It’s
important to her that she only uses
discarded objects in her work: "I like to
use old school books, books that are not
rare, not valuable. I don’t like cutting,
breaking or destroying things." Paper is
just one of the materials that Tuominen
works with; she also creates three-
dimensional pieces from found objects
and textiles, but she always prefers to
work with existing materials as "it is
more inspiring, it’s ecological and it’s
cheap too".

Caroline Roberts

Richard Brereton with Caroline Roberts: CUT & PASTE. 21ST CENTURY COLLAGE
Laurence King Publishing Ltd, United Kingdom 2011

In tegenlicht / Against-The-Light

Een wit kippenei. Zacht in de kom van de hand. De twee kommen van de gebroken eischaal, ronder en scherper. In de kom van de eischaal een gele bal, de dooier. Eierdop, schaal, pijpenkop, mosselschelp. Kalk van de eischaal, gips, steen, porselein, been, mosselschelp. Een harde schaal met een tere zaagsnede.

Wit en zwart, weerkaatsing en schaduw, vorm en exemplaat, voorwerp. Mat wit, duister zwart. Blauw. In volledig licht en volledigt duister zijn er geen kleuren. De eigen kleur van een materiaal, een door de tijd gevormde kleur. Door de tijd getekend oppervlak en geleerde vorm. Schaduw vormt de partner van licht. De verdwijnende schaduw van het witte ei.

Gelijk en anders. Gelijk uiterlijk, andere functie, gelijke functie, ander uiterlijk. Wanneer een exemplaar alleen materie is. Wanneer een voorwerp een functie heeft, wanneer een voorwerp geen functie meer heeft. Wanneer een voorwerp er niet meer is, hier en met deze naam, wanneer zijn naam is vergeten.

Blokken worden in blokjes gesneden, blokjes slitjen tot ballen, ballen verkruimelen tot zand, zand tot stof, dat door het water wordt afgevoerd. Voorwerpen veranderen in afval, afval verandert in aarde.

Afval, gevonden en opgeraapt afval, gerecycled. Gevonden door stil te staan, door te kijken en te zien, onbewust gevonden, voorvoeld. Schoonheid en wonder. De schoonheid van tijd, de schoonheid en grote betekenisvan het bestaande en van wat eens bestaan heeft, de grootheid van het kleine. Hoeveel moet men weten, aanvankelijk en daarna? Begrijpen en herkennen, op het juiste spoor zijn?

Het licht komt van gisteren . Of van buiten, vanachter gesloten gordijnen, van elders. Verblindt, hoewel het duister is. Wanneer ik vanuit het licht naar het donker kijk, naar binnen. Wanneer ik aan de donkere zijde sta, verberg ik mij binnen. Of, wanneer het donker is, nacht, en de kamer verlicht.

Licht passeert, buigt, wordt minder. Stoffige lichtdeeltjes. Droge mist. Wanneer stof niet meer weg te blazen is. Stof leeft, in stof leven, als stof sterven.

Water als een spiegel in de kan. De spiegel als water in de kan. Stof daalt neer op het onbeweeglijke oppervlak. De aardappelkiemen keren zich naar het licht, de kiemen groeien, de vrucht verwelkt. De lijn van een draad, de groene draad van een klimplant, de draad groeit uit tot een blad, het draadklosje wordt een boom, een pot.

De haard voor het vuur. Voor het vuur houtskool, steenkool, voor het vuur verteerd, turf. De verbrande kandelaar, de afgekoelde schotel, de gebarsten waterkan, het gebroken ei. de weggestroomde dooier. De tuit van de kan, de oren, de voeten. De schedel en zijn neus. Uit het ei is ooit een vogel geboren.

De 3 punten van de driepoot, de 3 zijden. Het ene punt en de ene zijde van een bal. Drie poten geven stabiliteit, met één punt moet naar evenwicht worden gezocht. Het ei rust met één punt op de tafel, een ei raakt een ander ei met één punt. De ronde kan op het ronde statief van de driepoot. De hoek op een rustende lijn, twee punten.

Een plaats aan tafel vinden een ogenblik dralen of blijven. Mentaal, geestelijk, ademhaling. Geschreeuw hoeft niet meer, dat hoor je hier niet, het werk is af. In leer gebonden boeken, verguld op snede, schrijfinkt. Een beeld zonder beeld, beelden weerkaatsen in het glas van de lege lijst. Voor de maaltijd, na de maaltijd. De zoutstrooier voor het ei, de zandstrooier voor de inkt. Alles voor de maaltijd, voor de mond en voor het oog. Warmte voor de huid en de geest.

Voor het licht een armatuur, een lamp, een raam en een gordijn. De kandelaar is verkoold, de lichtbron gedoofd. De kleur van de kaars, de kleur van de lampolie, de kleur van de gordijnstof geeft kleur aan het licht. Een witte, lege kan, een zwarte, lege kan. Voor het licht, voor het donker. Wit voor het zwart en zwart voor het wit. Het wit is al vol wit, het zwart vol zwart. De ruimte van de kan, de ruimte van het meubel, de ruimte van de kamer, binnenkant en buitenkant. De plaats in de ruimte. De plaats in de ruimte. De ruimte van de tijd, de plaats van de geschiedenis. Is er plaats in de geschiedenis, is er in de tijd plaats voor geschiedenis. De geschiedenis van gisteren, geschiedenis morgen. Geschiedenis, beleefde verhalen.

Als de hemel blauw is, is het water ook blauw. Groen is de kleur van het groeien. Geel is de zon en de eidooier. Wit en zwart zijn geen kleuren, ze zijn licht en donker. Alles ligt tussen wit en zwart.

Anu Tuominen
Zuiderzee Muzeum, The Netherlands; Land of Water maart/2009